Idag funderar jag på vad sjutton det är som händer? 

Jag tänker på våra barn och hur dom beter sej mot varandra och mot vuxna. 

Vart har respekten tagit vägen?

Jag tänker på när jag var i mina små barns ålder, inte faan var det någon som kallade mej hora eller någon som vågade säga håll käften till en vuxen!

Jag satt snällt vid barnbordet och åt min mat och lämnade inte bordet förren en vuxen gett klartecken.

Det fanns flera vuxna jag var smått rädd för, inte för att det är att eftersträva men jag visste i alla fall vart gränsen gick och vad som gick för sej och inte! 

Varför finns det ingen respekt längre?? 

Jag hävdar bestämt att barn av idag mår ofta riktigt dåligt och är otroligt osäkra över sin plats i familjen och i samhället och väldigt många saknar kvalitetstid med sina föräldrar, förebilder verkar ofta helt saknas?

I och med detta tror jag att vi håller på att förvandla våra barn till små förrvirrade monster.

Jag ska ge er ett par exempel som jag bevittnat den senaste månaden:

När jag mötte upp min mellersta efter skolan en dag, så fick jag höra ett samtal mellan tre barn som gick max i tredje klass, det var en tjej och två killar, tjejen var märkbart upprörd och sa " jag fattar inte varför han alltid ska hålla på", killarna instämde och konstaterade att "nej, jag vet, han är alltid så störd". 

 Varpå tjejen svarade "jag fattar inte varför han alltid kallar mej jävla hora det är inte roligt längre".

Killarna höll med och försökte trösta och sa "men han är sån mot alla. bry dej inte om honom"!

Hade jag inte haft min mellersta med mej hade jag gått fram direkt och undrat vad det är som pågår?!!

Härom dagen berättade min SEXÅRING för mej att en kille i hans klass hade varit kär i "M" och då hade han ropat till "M": "kom hit och knöla mej!" 

Jag förstod att min sexåring uppfattat k-ordet lite fel (tack och lov) men hur kommer det sej att en sexåring skriker till en tjej, "kom hit och knulla mej??"

Jag blir alldeles bestört över att höra sånt här, skolan är så duktig på att framhäva hur framgångrika dom är i sin nolltolerans vad det gäller mobbning, men vad gör man egentligen och vilken är den egentliga sanningen??

Jag förstår att sånt här inte sägs inför skolans personal, men faktum kvarstår ju att detta är vardag i skolan och för våra barn, VARDAG!!

Min stora är sexton år och har fortfarande inte "börjat" svära, så säg inte att det inte går, det handlar "bara" om att behandla våra barn med respekt och ge dom kvalitetstid med oss vuxna.

Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör! Svårare än så är det faktiskt inte.

I eftermiddag har jag det oblikatoriska veckomötet med min sexårings mentor, gissa vad jag kommer att ta upp då??