Ibland slås jag av tanken, på fullaste allvar, att det vilar någon slags förbannelse över mej som djur innehavare.                                                                                                                      

Jag har alltid varit en riktig djurtjej och en av mina första meningar när jag var i två års åldern ska ha varit "jag vill ha en häst". Som jag berättat i tidigare inlägg fick jag vänta i si så där femton år innan jag till slut fick min häst.

Men jag gick inte lottlös som två åring heller, det var nämligen då jag fick min första katt, Moltas.

Sen dess har jag tyvärr haft alldeles för många djur för att det ska kännas helt normalt..

Bara för att ni ska få ett hum av hur det har sett ut med mina djur kommer här min mest smaklösa lista någonsin:

- Vandrande pinne - bortblåst vid en "promenad"(kanske ngt jag får ta på mej själv?!)             - Irländsk varghund 6 år - hjärntumör.

- katt 2 år - mat allergiker, kroniska tarmproblem.

- katt 7 år - fullproppad av cancer.

- Schabrador 2 år - höftleds dysplasi.

- Häst 5 år - brosk bildning i båda hovlederna fram.

- Katt 2 år + hennes fyra kattungar - leukumi.                                                                  

- Schäfer 1 år 8 månader - dubbelsidig höftleds dysplasi.

- Kanin 1,5 år - cancer.

- Katt 7 år - astmatiker, andnings svårigheter, problem att hålla avföringen.

- Kattunge - smet ut, återfanns aldrig.

- Ceklid - 8 år - pricksjukan.

- Smilla, katt, inlagd på sjukhus igår, tarmproblem, feber..... väntar på provsvar...                 

- + ett antal till som jag inte tar upp här och nu..

Nu kan man kanske tro att jag inte tar hand om mina djur på ett sunt sätt, men faktum är att jag är nästan lite väl överbeskyddande..

Kan det vara så att jag faktiskt inte ska ha djur?

Det här börjar kännas lite stört, eller det har väl känts så ett tag nu.

Om jag bara kunde, skulle jag lägga ner det här med djur i mitt liv och satsa på något annat, men det funkar ju tyvärr inte så för mej..