Med risk för att bli tjatig, så tänker än en gång ge er en låt med en fantastisk kvinna!              

Jag blir varm och jag känner mej förälskad, det är vackert och det är finstämt!                          

Det är Laleh  

God natt Sverige och lås om er denna dödens och blodets heliga natt...... 

Mooohahahahaaaaaaa.............      

 En sak till bara, kolla in klippet här nedan!

 Sov så gott!

För er som undrar vad jag gjorde för exakt sexton år sedan kan jag berätta att jag låg på BB och hade just klämt ut mitt första barn!

Det tog mej 32 timmar, blod, svett och antagligen en del tårar oxå.

Tårarna kommer jag inte ihåg, men jag minns att när jag pustat ut en stund så drog jag handen genom håret och fick ganska mycket snor och slem på händerna så jag antar att jag måste gråtit litegrann.

Annars vet jag inte alls vad det skulle kunna varit som jag fann i mitt hår?? 

Förresten känns det inte så intressant heller så här sexton år senare.

Det finns en sak jag aldrig förstått när mammor ska prata om sina känslor kring dagen då de blev mamma, nämligen att det ALLTID ska beskrivas som den lyckligaste dagen i deras liv??

Kom igen nu....

I min värld så var det den dagen då jag hade jävligt ont, (naturligtvis skulle jag envisas med att föda utan bedövning av ngn okänd anledning, tror det var nåt med att jag ville känna känslan på riktigt utan droger och annat trams?!) det var dagen då mitt liv förändrades, den mest omtumlande dagen i mitt liv och faktiskt en av dom dagar då jag kände mej mer ensam än jag någonsin tidigare gjort.

Dels för att jag födde utan barnets far( visserligen självvalt, men under rådande omständigheter hade jag inget val) och dels för att jag fick ligga på en fyra bädds sal, där dom andra tre nyblivna mammorna låg där med papporna brevid sej och som hela tiden talade om för dom vilka fantastiska mammor och kvinnor dom var.

Till mej kikade sköterskorna in ibland och undrade om jag återigen blött igenom sängkläderna så dom behövde bädda rent igen..

Dagen efter fick jag nog och åkte jag hem med mitt fem-kilos kolikbarn..

Glädjen och lyckan kom naturligtvis efterhand och växte sej starkare och starkare för varje dag..

Och idag, sexton år senare är jag otroligt glad och stolt över min ekonomi stunderande förstfödda, nästan lite svårt att sätta ord på känslan idag faktiskt!

Grattis på dagen, min lilla fisunge!